onsdag 19 februari 2014

Om att spränga målsnöret

Det är ju bara lillis, trean, som bor kvar hemma. I söndags kom hon efter efter en helg hos den välstrukturerade pojkvännen i Stockholm.
Hon suckade djupt, tog sats och sa:

-Vet du mamma, jag längtar så efter att komma hem till min egen skit och mitt eget stök.

Jag trodde ett litet ögonblick att hon menade att hon var glad över att vara hemma hos oss, i vår gulliga oreda men..

-Ta inte illa upp, en del av skräpet och stökigheten här är säkert min. Men jag känner att jag är redo att flytta hemifrån nu och det känns så himla skönt. Jag har haft lite ångest över att lämna dig och plötsligt så har det gått över! Jag är så glad över det.

Det kom som en blixt från en klar himmel, ärligt talat har jag varit lite orolig över att hon inte har visat några som helst tecken på att vilja ta itu med världen, dvs nån helt annanstans än där jag befinner mig. Goda nyheter alltså! Kyl skumpan!

Ehuru det roligaste i livet så är det ändå ett jävligt utmattande maratonlopp man gör som förälder. Jag har kämpat på i nästan precis trettio år. Förälder kommer jag förstås fortsätta att vara resten av mitt liv men ändå känns det som en sorts målgång när den sista flyttar ut. Det innebär att jag återigen har fri tid.

Så om du hör nåt i luften som prasslar så är det jag som vänder blad.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar