Covid19 aka Corona toppar nyheterna, dag efter dag efte dag efter dag.
Nu har vi drillats i hur vi vi håller smittspridningen nere, hur vi ska tvätta händerna och hur långt avstånd vi bör hålla till vår nästa, så grundligt att jag tror de flesta har fattat. Det har skrivits -och skrivs- spaltmil om karantän och social distansering även om varenda jävel verka ha en egen idé om hur smittskyddet ska skötas på smartaste sätt...
Dagliga presskonferenser återges ordagrant i papperstidningar och återutsänds i nättidningar. Siffror över nya smittade län för län, antal som vårdas i respirator och hur många som dött varje dag, i Sverige såväl som i andra länder. Kända människor som smittats ägnas särskilt intresse, speciellt om de dör. Till sist får vi varje dag en likadan sammanräkning av siffrorna globalt sett.
Men jag vet faktiskt vad jag har för nytta av alla dessa staplar och diagram, om jag behöver ha alla detaljer och exakta siffror om virusets framfart i världen. Det är en flodvåg av information vars intensitet inte verkar mattas av, snarare tvärtom, och det stressar mer än det lugnar.
Nu vore det bra att på allvar tagga ner och gilla läget, fokusera på NU och hur vi ska handskas med alla förändringar och inskränkningar. Hur vi ska göra framöver. Det sociala livet som vi hitintills levt är satt på paus, kanske förändras vårt levnadssätt för alltid med den här nya medvetenheten om hur skört allt är. Och jag tänker att det kanske är en bra sak.
(Pandemonium är helvetets huvudstad i Det förlorade paradiset av John Milton. P är en samlingsplats för alla djävlar, demoner. Ordet har kommit att betyda 'kaos')
pica pica blogg blogg
måndag 20 april 2020
torsdag 16 april 2015
Köttmarknadsångest
Efter ett kvartssekel av äktenskaplig monogami kan man vara lite ringrostig i romantiska sammanhang. Sociala skills kräver ett visst underhåll för att fungera.
Vad jag försöker säga är:
att enkelt ragga upp någon på krogen är verkligen inte som att cykla - "när du väl lärt dig sitter det i resten av livet".
Inte att bli raggad på heller, det kan möjligen vara snäppet värre då det påminner om rädslan för att bli över när det valdes lag i gympan.
Den mänskliga trandansen känns vagt bekant, men i huvudet surrar hur fan var det man gjorde? Hur gör folk nuförtiden?
Bara att råka möta en hyfsat attraktiv mans blick kan försätta mig i flight-mode.
Vem? (snabb blick över axeln)
Jag? Men herregud VARFÖR?
Vad är det för fel på honom som ler mot MIG? Är han nekrofil eller?
Den kassa självkänslan får panik och knuffar mig nervöst mot baren:
-"Ursäkta, kan jag få ett glas vitt till?!"
Jaja, kanske inte den bästa lösningen men nödvändig för att kunna svälja ner de beska pillren Socialt-misslyckande och Kväljande-självförakt.
onsdag 15 april 2015
Kroppskommunikation
Ja.
Hur svårt kan det vara tänker jag. Du vet det där som Lennon formulerade så bra.
Men mjälten suckar tungt:
"-Håll käften din tröttsamma överaktiva hjärnjävel! Du bara planerar och hittar på och går igång på än det ena än det andra men gör inte ett skit - du bara lämnar över till oss härnere att verkställa alla dina orealistiska stollaryck".
Och jag hör ett instämmande mummel, muskler och hjärta har också surnat till, liksom flera andra i laget. Levern försöker svälja gallan, njurarna ger ett ilsket finger mot ögonen som fylls av tårar över det orättvisa påhoppet. Axeln och tummen hamnar i ett högljutt gräl om vet som har det värst, vem som har mest ont, vem som har sämsta arbetsmiljön.
Det är nästan bara huden och håret som inte reagerar, som kraftlöst hänger i utkanten och slött fortsätter drömma om tider som flytt.
-----
Alla de där dagarna man bara lyssnade på invärteskriget, inte visste jag att det var livet.
Hur svårt kan det vara tänker jag. Du vet det där som Lennon formulerade så bra.
Men mjälten suckar tungt:
"-Håll käften din tröttsamma överaktiva hjärnjävel! Du bara planerar och hittar på och går igång på än det ena än det andra men gör inte ett skit - du bara lämnar över till oss härnere att verkställa alla dina orealistiska stollaryck".
Och jag hör ett instämmande mummel, muskler och hjärta har också surnat till, liksom flera andra i laget. Levern försöker svälja gallan, njurarna ger ett ilsket finger mot ögonen som fylls av tårar över det orättvisa påhoppet. Axeln och tummen hamnar i ett högljutt gräl om vet som har det värst, vem som har mest ont, vem som har sämsta arbetsmiljön.
Det är nästan bara huden och håret som inte reagerar, som kraftlöst hänger i utkanten och slött fortsätter drömma om tider som flytt.
-----
Alla de där dagarna man bara lyssnade på invärteskriget, inte visste jag att det var livet.
söndag 15 mars 2015
K ❤ -ish
Jag har märkt att jag tenderar att gå händelserna i förväg. Redan veckan efter jag fyllt år, t ex femtioåtta, så börjar jag prata om mig själv som "femtionioåring".
När klockan visar 02:20 så tänker jag spontant "oj, redan tre!"
Detta betyder dock inte att jag en planeringsfantom, snarare tvärtom. I min värld är nämligen tid i allra högsta grad en konstruktion, en abstrakt ide, vars gåta jag ännu inte knäckt. Detta innebär att julafton varje år slår ner som en komet och att begreppet restid faller utanför min planering.
Och nu när jag är nästan sextio (hm, fortfarande femtioåtta..) så börjar jag ge upp hoppet om att på djupet förstå det här med tid och ålder.
Jag tänker att det är lika så gott, jag gillade inte tanken ens från början.
Det viktigaste är väl att leva i nuet, dået och sennet får man ju på köpet..?
När klockan visar 02:20 så tänker jag spontant "oj, redan tre!"
Detta betyder dock inte att jag en planeringsfantom, snarare tvärtom. I min värld är nämligen tid i allra högsta grad en konstruktion, en abstrakt ide, vars gåta jag ännu inte knäckt. Detta innebär att julafton varje år slår ner som en komet och att begreppet restid faller utanför min planering.
Och nu när jag är nästan sextio (hm, fortfarande femtioåtta..) så börjar jag ge upp hoppet om att på djupet förstå det här med tid och ålder.
Jag tänker att det är lika så gott, jag gillade inte tanken ens från början.
Det viktigaste är väl att leva i nuet, dået och sennet får man ju på köpet..?
fredag 6 februari 2015
Jag har en plan
Är som synes inte en hyperfrekvent bloggare, men NU då mitt nya liv börjar har jag för avsikt att etablera lite regelbundna vanor.
Krogen är såld, skilsmässan klar och sista fågelungen lämnar boet om tre veckor (jaja, att det tar ett år från beslut till verkställighet är lite utanför mitt ansvarsområde). För första gången på trettiosju år kommer jag att ha mitt eget hushålle, och det är så spännande! Möjligheterna känns oändliga.
Herregud, för trettiosju år sedan var jag tjugotvå och bodde i en etta på Torpagatan i Jönköping. Året var 1978, jag hade hela framtiden framför mig och jobbade på krogen och som lärarvikarie. Jag målade tavlor, höll på med mina kreativa projekt, klädskapandet till exempel och skrev på Den Stora Romanen medan jag väntade på att livet skulle välja bana åt mig.
Krogen är såld, skilsmässan klar och sista fågelungen lämnar boet om tre veckor (jaja, att det tar ett år från beslut till verkställighet är lite utanför mitt ansvarsområde). För första gången på trettiosju år kommer jag att ha mitt eget hushålle, och det är så spännande! Möjligheterna känns oändliga.
Herregud, för trettiosju år sedan var jag tjugotvå och bodde i en etta på Torpagatan i Jönköping. Året var 1978, jag hade hela framtiden framför mig och jobbade på krogen och som lärarvikarie. Jag målade tavlor, höll på med mina kreativa projekt, klädskapandet till exempel och skrev på Den Stora Romanen medan jag väntade på att livet skulle välja bana åt mig.
Kort sagt slog ihjäl tiden med det jag var bäst på: seriell monogami och att vara ytligt charmig och allvarligt oseriös. Livet var nämligen en fest, det hade vi lärt oss av Nationalteatern.
Om det låter som en lycklig tid så ber jag om ursäkt, det var naturligtvis höga berg och djupa dalar. Men däremot var det en sorglös tid, på det sättet det gärna blir när man bara har sig själv att ta hand om. Och nu, när jag gått hela varvet runt och återigen är singel och barnen är utflugna dyker den där sorglösa känslan upp igen.
Sa jag att det känns spännande?!
onsdag 19 februari 2014
Om att spränga målsnöret
Det är ju bara lillis, trean, som bor kvar hemma. I söndags kom hon efter efter en helg hos den välstrukturerade pojkvännen i Stockholm.
Hon suckade djupt, tog sats och sa:
-Vet du mamma, jag längtar så efter att komma hem till min egen skit och mitt eget stök.
Jag trodde ett litet ögonblick att hon menade att hon var glad över att vara hemma hos oss, i vår gulliga oreda men..
-Ta inte illa upp, en del av skräpet och stökigheten här är säkert min. Men jag känner att jag är redo att flytta hemifrån nu och det känns så himla skönt. Jag har haft lite ångest över att lämna dig och plötsligt så har det gått över! Jag är så glad över det.
Det kom som en blixt från en klar himmel, ärligt talat har jag varit lite orolig över att hon inte har visat några som helst tecken på att vilja ta itu med världen, dvs nån helt annanstans än där jag befinner mig. Goda nyheter alltså! Kyl skumpan!
Ehuru det roligaste i livet så är det ändå ett jävligt utmattande maratonlopp man gör som förälder. Jag har kämpat på i nästan precis trettio år. Förälder kommer jag förstås fortsätta att vara resten av mitt liv men ändå känns det som en sorts målgång när den sista flyttar ut. Det innebär att jag återigen har fri tid.
Så om du hör nåt i luften som prasslar så är det jag som vänder blad.
Hon suckade djupt, tog sats och sa:
-Vet du mamma, jag längtar så efter att komma hem till min egen skit och mitt eget stök.
Jag trodde ett litet ögonblick att hon menade att hon var glad över att vara hemma hos oss, i vår gulliga oreda men..
-Ta inte illa upp, en del av skräpet och stökigheten här är säkert min. Men jag känner att jag är redo att flytta hemifrån nu och det känns så himla skönt. Jag har haft lite ångest över att lämna dig och plötsligt så har det gått över! Jag är så glad över det.
Det kom som en blixt från en klar himmel, ärligt talat har jag varit lite orolig över att hon inte har visat några som helst tecken på att vilja ta itu med världen, dvs nån helt annanstans än där jag befinner mig. Goda nyheter alltså! Kyl skumpan!
Ehuru det roligaste i livet så är det ändå ett jävligt utmattande maratonlopp man gör som förälder. Jag har kämpat på i nästan precis trettio år. Förälder kommer jag förstås fortsätta att vara resten av mitt liv men ändå känns det som en sorts målgång när den sista flyttar ut. Det innebär att jag återigen har fri tid.
Så om du hör nåt i luften som prasslar så är det jag som vänder blad.
Med andra(s) ord
I was afraid you'd hit me if i'd spoken up I was afraid of your physical strength I was afraid
you'd hit below the belt I was afraid of your sucker punch I was afraid of you reducing me I was afraid of your alocohol breath I was afraid of your complete disregard for me I was afraid of your temper I was afraid of handles being flown off of I was afraid of holes being punched
into walls I was afraid of your testosterone I have as much rage as you have I have as much pain as you do I've lived as much hell as you have and i've kept mine bubbling under for you you were my best friend you were my lover you were my mentor you were my brother you were my partner you were my teacher you were my very own sympathetic character I was afraid of verbal daggers I was afraid of the calm before the storm I was afraid for my own bones I was afraid of your seduction I was afraid of your coersion I was afraid of your rejection I was afraid of your intimidation I was afraid of your punishment I was afraid of your icy silences I was afraid of your volume I was afraid of your manipulation I was afraid of your explosions I have as much rage as you have I have as much pain as you do I've lived as much hell as you have and i've kept mine bubbling under you were my keeper you were my anchor you were my family you were my saviour and therein lay the issue and therein lay the problem
Alanis Morissette "Sympathetic Character"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)