Vad jag försöker säga är:
att enkelt ragga upp någon på krogen är verkligen inte som att cykla - "när du väl lärt dig sitter det i resten av livet".
Inte att bli raggad på heller, det kan möjligen vara snäppet värre då det påminner om rädslan för att bli över när det valdes lag i gympan.
Den mänskliga trandansen känns vagt bekant, men i huvudet surrar hur fan var det man gjorde? Hur gör folk nuförtiden?
Bara att råka möta en hyfsat attraktiv mans blick kan försätta mig i flight-mode.
Vem? (snabb blick över axeln)
Jag? Men herregud VARFÖR?
Vad är det för fel på honom som ler mot MIG? Är han nekrofil eller?
Den kassa självkänslan får panik och knuffar mig nervöst mot baren:
-"Ursäkta, kan jag få ett glas vitt till?!"
Jaja, kanske inte den bästa lösningen men nödvändig för att kunna svälja ner de beska pillren Socialt-misslyckande och Kväljande-självförakt.