torsdag 16 april 2015

Köttmarknadsångest

Efter ett kvartssekel av äktenskaplig monogami kan man vara lite ringrostig i romantiska sammanhang. Sociala skills kräver ett visst underhåll för att fungera.
Vad jag försöker säga är:
att enkelt ragga upp någon på krogen är verkligen inte som att cykla - "när du väl lärt dig sitter det i resten av livet".
Inte att bli raggad på heller, det kan möjligen vara snäppet värre då det påminner om rädslan för att bli över när det valdes lag i gympan. 
Den mänskliga trandansen känns vagt bekant, men i huvudet surrar  hur fan var det man gjorde? Hur gör folk nuförtiden?
Bara att råka möta en hyfsat attraktiv mans blick kan försätta mig i flight-mode.
Vem? (snabb blick över axeln) 
Jag? Men herregud VARFÖR? 
Vad är det för fel på honom som ler mot MIG? Är han nekrofil eller? 
Den kassa självkänslan får panik och knuffar mig nervöst mot baren:
-"Ursäkta, kan jag få ett glas vitt till?!"
Jaja, kanske inte den bästa lösningen men nödvändig för att kunna svälja ner de beska pillren Socialt-misslyckande och Kväljande-självförakt.


onsdag 15 april 2015

Kroppskommunikation

Ja.
Hur svårt kan det vara tänker jag. Du vet det där som Lennon formulerade så bra.
Men mjälten suckar tungt:

"-Håll käften din tröttsamma överaktiva hjärnjävel! Du bara planerar och hittar på och går igång på än det ena än det andra men gör inte ett skit - du bara lämnar över till oss härnere att verkställa alla dina orealistiska stollaryck".

Och jag hör ett instämmande mummel, muskler och hjärta har också surnat till, liksom flera andra i laget. Levern försöker svälja gallan, njurarna ger ett ilsket finger mot ögonen som fylls av tårar över det orättvisa påhoppet. Axeln och tummen hamnar i ett högljutt gräl om vet som har det värst, vem som har mest ont, vem som har sämsta arbetsmiljön.

Det är nästan bara huden och håret som inte reagerar, som kraftlöst hänger i utkanten och slött fortsätter drömma om tider som flytt.

-----

Alla de där dagarna man bara lyssnade på invärteskriget, inte visste jag att det var livet.

söndag 15 mars 2015

K ❤ -ish

Jag har märkt att jag tenderar att gå händelserna i förväg. Redan veckan efter jag fyllt år, t ex femtioåtta, så börjar jag prata om mig själv som "femtionioåring".
När klockan visar 02:20 så tänker jag spontant "oj, redan tre!"
Detta betyder dock inte att jag en planeringsfantom, snarare tvärtom. I min värld är nämligen tid i allra högsta grad en konstruktion, en abstrakt ide, vars gåta jag ännu inte knäckt. Detta innebär att julafton varje år slår ner som en komet och att begreppet restid faller utanför min planering.
Och nu när jag är nästan sextio (hm, fortfarande femtioåtta..) så börjar jag ge upp hoppet om att på djupet förstå det här med tid och ålder.
Jag tänker att det är lika så gott, jag gillade inte tanken ens från början.
Det viktigaste är väl att leva i nuet, dået och sennet får man ju på köpet..?

fredag 6 februari 2015

Jag har en plan

Är som synes inte en hyperfrekvent bloggare, men NU då mitt nya liv börjar har jag för avsikt att etablera lite regelbundna vanor.

Krogen är såld, skilsmässan klar och sista fågelungen lämnar boet om tre veckor (jaja, att det tar ett år från beslut till verkställighet är lite utanför mitt ansvarsområde). För första gången på trettiosju år kommer jag att ha mitt eget hushålle, och det är så spännande! Möjligheterna känns oändliga.

Herregud, för trettiosju år sedan var jag tjugotvå och bodde i en etta på Torpagatan i Jönköping. Året var 1978, jag hade hela framtiden framför mig och jobbade på krogen och som lärarvikarie. Jag målade tavlor, höll på med mina kreativa projekt, klädskapandet till exempel och skrev på Den Stora Romanen medan jag väntade på att livet skulle välja bana åt mig. 
Kort sagt slog ihjäl tiden med det jag var bäst på: seriell monogami och att vara ytligt charmig och allvarligt oseriös. Livet var nämligen en fest, det hade vi lärt oss av Nationalteatern. 

Om det låter som en lycklig tid så ber jag om ursäkt, det var naturligtvis höga berg och djupa dalar. Men däremot var det en sorglös tid, på det sättet det gärna blir när man bara har sig själv att ta hand om. Och nu, när jag gått hela varvet runt och återigen är singel och barnen är utflugna dyker den där sorglösa känslan upp igen.
Sa jag att det känns spännande?!